Ibland hänger livet på en skör tråd...

Nu snart två dagar efter, kan jag fortfarande inte glömma att M faktiskt kunde ha dött.

Vad hade hänt om han inte vaknat då kvart över tio på kvällen?

Från början...

N o M var hemma pga M hade feber och N lite ont i halsen.

På Vc konstateras att N har halsfluss.

M är röd i båda öronen och i halsen.

Båda får antibiotika pga bla att det inte ska gå runt.

M får sin andra dos innan han somnar.

Sen kl 22.15 börjar dramatiken.

M vaknar, och skriker.

T tar och ger honom ipren och jag förbereder ersättning.

Har mycket feber.

T tänder och tar upp honom.

M är tyst.

Jag kommer in och ser honom.

Helt svullen runt mun och kinder.

Ögonen hänger med en drogad blick.

Nu går det snabbt 22.18 ringer jag 112.

Säger hur han är och hur han ser ut.

Helt borta var han.

Samtidigt som jag pratar och T håller honom, blir han mer stilla...

Ögonen snurrar runt(T berättat)...

M slutar att andas!

Ner på golvet med honom på sidoläge.

Sen börjar han kräkas.

Fortfarande andas han inte.

Jag in med fingrarna samtidigt som jag pratar med dem i telefonen.

Ut med allt kräk (o lite blod) ca 5ggr tog det innan han till slut drog in ett andetag...

Ambulansen var inte kommen än.

M vill inte ligga kvar på golvet så han får komma upp....

M är fortfarande på verkad och svullen... 8-9min tog allt detta.

Väl i ambulansen fick han svälja avsvällande och fick syrgas.

Inget adrenalin behövdes.

M är fortfarande inte sig själv saknar inte oss är bara arg.

Väl inne på barnakuten börjar han kräka igen.

Prover tas och sakta börjar han bli mer gnällig innan var han bara tyst och lugn (ej normalt).

En trött M somnar en stund i min famn.

Kl 0045 får vi ett rum på barn.

Infart sätts fall i fall.

Han får en nalle :)

M somnar lite svullen runt munnen kl 0130

Sen blev det BT, Sat., och puls en gång i timmen tills halv åtta.

Svullnaden var borta på morgonen.

Pigg och glad periodvis.

Feber och trött också.

Efter en runda till Öronakuten fick vi åka hem.

En utredning för penicillin allergi ska göras i framtiden.

Så tänk på hur skör tråden är ibland....

Kunde inte föreställa mig att jag skulle behöva tro att mitt barn höll på att dö.

Paniken som kommer smygandes...

Känns fortfarande overkligt att det har hänt.

Jag är fortfarande för lugn och samlad.

Jag är nog rädd för att bryta ihop.

Oron finns ju kvar att det ska hända igen och jag är på helspänn.

Ta hand om varandra nu för du kanske inte får fler chanser att göra rätt för de du tycker om...

Kram